Skräcken med vibe-kodning

Häromkvällen skickade några startup-vänner från Stockholm mig sitt nya experiment för deras fem år gamla startup. På nolltid hade de fått flera hundra registreringar, integrerat Stripe – hela paketet. Det kändes verkligen som en stor framgång. Men när jag sedan tittade närmare på appen gjorde jag en alarmerande upptäckt: deras administratörsgränssnitt var helt öppet, och all deras användardata låg helt oskyddad där. En enorm GDPR-överträdelse, av det slag som verkligen skulle kunna sänka företaget.

Och ärligt talat är det här inte något engångsfall. Många som har prövat på ”vibe-kodning” har hamnat i liknande situationer, ofta utan att riktigt förstå vad som gick fel. Eller så har de snabbt slängt ihop en massa funktioner utan att helt förstå vad de egentligen har byggt, för att inte tala om konsekvenserna i verkligheten.

"vibe coding", den trendiga termen för att låta AI ta över ratten i dina kodningsprojekt.

Föreställ dig det här: du är ett kreativt geni, en idémänniska. Du viskar din storslagna vision för nästa miljarddollar-app till ChatGPT och shazam! rader av oklanderlig kod materialiseras på din skärm. Det känns som magi, som om framtiden anlände direkt till din skärm. Det här är löftet om en värld där vem som helst kan bygga vad som helst, bara genom att, ja, vibrera.

Men vänta lite nu. Innan du sparkar hela ditt ingenjörsteam och ersätter dem med en prenumerationstjänst, låt oss prata om morgonen efter vibe-kodningsfesten. För precis som alla genvägar som verkar för bra för att vara sanna kommer den här med några buggar som gömmer sig i maskinen, som den jag beskrev ovan 🐛. "Skräcken", som vissa stridslystna utvecklare börjar kalla dem, är verkliga.

En studie från 2025 (av Harness) visade att hela 70 % av utvecklarna faktiskt lägger mer tid på att felsöka AI-genererad kod jämfört med mänskligt skriven kod. En annan, från Uplevel, föreslog till och med att användning av vissa AI-kodningsassistenter kunde introducera 41% fler buggar.

Uppkomsten av "Mystery Meat"-koden

Det första tecknet på problem? Du har en vacker, AI-genererad kodbas som du… egentligen inte förstår. Den ”fungerar för det mesta”, vilket är fantastiskt – tills den plötsligt slutar fungera fullständigt. Då sitter du där och stirrar på tusentals rader med obegripliga tecken och försöker felsöka ett problem som du inte ens kan börja diagnostisera, eftersom du inte var arkitekten – du var bara kunden med en önskelista.

Tänk på det som att få ett fantastiskt, färdigmonterat LEGO-slott. Det ser fantastiskt ut på hyllan. Men när ett torn oväntat rasar inser du att du inte har en aning om hur klossarna hänger ihop, vilka som är strukturella eller varför en liten plastriddare nu har hela västra flygelns öde i sina händer. Det är ditt vibe-kodade projekt när den första kritiska buggrapporten rullar in. Det är mindre "infrastruktur som kod" och mer "infrastruktur som ett vagt förslag som AI:n körde med".

Arkitektoniska spökhus: Glänsande på utsidan, spaghetti inuti

Sedan har vi kvalitetsfrågan. AI, i sin nuvarande form, är en otroligt begåvad imitatör. Den kan producera kod som ser korrekt ut och ofta fungerar för enkla uppgifter. Men att bygga robust, skalbar och säker programvara handlar om mer än att bara sätta ihop syntaktiskt korrekta rader. Det handlar om arkitektur, designmönster och att förutse det oförutsedda.

Vad vibe-kodning ibland kan leverera är programvarans motsvarighet till en Hollywood-filmscen: imponerande fasad, men gå runt på baksidan och det är bara exponerade ledningar och bräckliga stöd. Användarna kanske ser ett snyggt användargränssnitt, men under huven finns "AI-genererade fasor" - inkonsekvent logik, dubbelarbete och säkerhetshål. Det handlar inte bara om estetiken i en ren kod; det handlar om att bygga något som kan utvecklas utan att kollapsa under sin egen vikt eller, ännu värre, utsätta dina användare för risker.

Vem är det egentligen som bestämmer här? Det långsamma smygandet av abdikerad expertis

Den kanske mest försåtliga skräcken är den subtila förändringen av byrån. När du bara "vibrerar" krav till en AI lägger du inte bara ut skrivandet på entreprenad; du lägger potentiellt ut kritiskt tänkande, problemlösning och den djupa inlärning som kommer av att brottas med komplexa utmaningar. Det är skillnaden mellan att vara en kock som förstår ingredienser och tekniker och någon som bara vet hur man beställer från en sofistikerad matreplikator.

Pressen att leverera snabbt är enorm, och ”vibe-kodning” lockar med den ultimata moroten: hastighet. Men detta kan främja en kultur där ”viben” – den ytliga känslan av att saker och ting fungerar – går före noggrann teknikutveckling. Den tekniska skulden växer i det tysta, som ett monster som växer i mörkret och matas av snabba lösningar och ogranskade AI-förslag.

Bortom hypen: AI som ett superverktyg, inte en silverkula

Låt oss vara tydliga: AI är ett fantastiskt nytt verktyg för människor som kodar. Det kan krossa tråkig, repetitiv kod, erbjuda idéer, hjälpa till att rensa upp befintlig kod och till och med undervisa. Så det är tydligt att det är en stor del av framtiden för att skapa programvara.

Men tanken att det kan, eller bör, ersätta det smarta, noggranna arbete som bra kodare gör genom att helt enkelt "vibrera ut det" med ett AI-program är där saker och ting blir riskabla. En del av hypen kring det verkar mindre handla om att hjälpa kodare och mer om att försöka sälja nya AI-verktyg, och lovar ett enkelt sätt som faktiskt kan vara en katastrof.

Det bästa sättet att komma vidare är inte att sluta använda AI för kodning. Det är att använda den som en riktigt stark hjälpreda, en assistent som kompletterar det som människor kan göra istället för att försöka ta över. Det handlar om att använda AI för att göra de tråkiga, samma gamla uppgifterna så att kodare kan fokusera på de svåra sakerna: hur programvaran byggs, hålla den säker, göra den lätt för människor att använda och tänka på de rätta och felaktiga sätt som den påverkar människor.

Så, använd absolut AI för att rida på den nya vågen inom programmering. Men se till att det är du som har kontrollen och styr den. För om du bara ”programmerar på känsla” utan att vara särskilt uppmärksam kan du vara säker på att när saker och ting go går fel kommer du inte bara att bli lite blöt – du kan hamna i en stor röra som du (och AI:n) har skapat. Och det är en situation som ingen vill hamna i.